Tillbaka

Hej!

Det var en lång sommar. En väldigt, väldigt lång. Två bröllop, ett dop, tre begravningar. En resa till Thailand. Men nu är jag tillbaka. Inte bara tillbaka i vardagen och hemma igen, utan tillbaka här med min blogg.

Och vi har en splitterny kaffekokare på jobbet! Tänk så glad man kan bli för så enkla saker ibland. Annars är allt som förr. Tänkte att jag faktiskt gärna skulle kunna jobba där på heltid nu. Men det kanske inte är läge att be om nånting sånt nu. Sen på vintern kanske. Jag ska sondera terrängen lite. Håll tummarna för att det går som jag vill sen!

Daniela

Sista maj

Solen skiner, snart har jag semester. Sommaren kan börja!

Idag träffade jag en annan vän. Eller rättare sagt: Idag träffade jag någon jag väldigt gärna skulle vilja ha som vän. Jag känner honom inte egentligen. Har bara sett honom några gånger, på olika tillställningar. Tillställningar som idag. Men det är nånting med hans utstrålning. Nånting alldeles speciellt. Nånting som säger Hej, här är jag! Nånting som gör att han genast känns som en gammal god vän, trots att man egentligen inte vet nånting alls om honom. Förstår ni vad jag menar? Skulle gärna bli bekant med honom. Bara som vän. Bara som vän, förstås inte på nåt annat sätt, jag är ju gift och har barn.

Hemligheter

Jag såg en annan Daniela idag. En jag inte sett på många år. På andra sidan gatan gick hon, hon såg mig inte. Jag borde ha ropat, viftat och vinkat och allt detdär. Eller skyndat över gatan för att växla några ord, men jag lät bli. Hade Lillen med mig, det är svårt att springa med vagnen. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga heller, det var så längesen, tror inte ens hon vet att jag har barn och allt detdär. Nångång var vi riktigt goda vänner. Nångång berättade vi hemligheteer för varann. Nu berättar jag inte hemligheter för nån. Har inte tänkt på det förut, men så är det. Jag har slutat berätta hemligheter. När gjorde jag det? Var det när jag märkte att hemligheterna så lätt sipprar vidare ändå? Nej, då borde man ju ha slutat redan som barn. Eller var det när det första barnet var påväg, och jag plötsligt inte mera hade så mycket gemensamt med mina vänner? Jag vet inte. Kanske det var då. Nu borde jag säkert försöka igen. Försöka berätta sånt det är meningen att folk inte ska veta.

Daniela

Nu har jag googlat lite. Jag googlade Denna Daniela. Det är tydligen inte alls ett så bra namn. Inte så bra som jag först tänkte ivarjefall. Daniela Denna tycks vara ett vanligt namn i Argentina. Väldigt vanligt, faktiskt. Och så finns det en bloggande tjej som är 10år yngre än mig som kallar sig dannidaniela. Finns många Danielor här i världen. Det är väl bara att försöka smälta in. Nu är jag en av dom. Jag är just denna Daniela.

Vänner

Har funderat på detdär med vänner. Mina vänner nu, och mina vänner då, när jag var lika gammal som flickorna. Idag åt jag lunch med Min Bästa Vän. Vi ses inte så ofta, det var fint att ses. Men jag ville inte berätta nånting för henne. Inte egentligen. Så jag pratade om vad vi gjort, barnen och jag, om helgen hos min mamma och sånt. Om vad flickorna haft för sig, och roliga saker som Lillen säger. Ingenting om vad jag tycker och tänker. Hon gjorde likadant. Hon är nog inte min bästa vän. Inte egentligen. Hon har bara fått den titeln nån gång, och så har den suttit i sen dess. Vi har ingenting annat än vår barndom gemensamt. Men det skulle vara både svårt för mig och onödigt att sluta träffa Min Bästa Vän. Så vi fortsätter. Att träffas. Och att kalla varann Min Bästa Vän. Skönt att vi inte ses så ofta ändå.

Hos Mamma

Nu har vi åkt till Mamma. Barnen och jag. Till deras mormor alltså. Bara för veckoslutet, middag och sånt. Flickorna satt och grälade i baksätet nästan hela vägen. Om vems saker som är vems egentligen och sånt. Jätteonödigt, men jag orkade inte tjata på dem, lyssnade bara och tänkte mest på annat. Lillen sov. Vi åker inte så ofta till Mamma. Vi kunde göra det, vi borde, men det blir bara inte av. Hon hade bäddat åt flickorna på golvet som vanligt. Så vi sover i mitt gamla rum allesammans. Mysigt när hela familjen sover i samma rum, kanske man borde börja göra så hemma också? Flickornas småpratande på kvällen, hemligheter som sipprar ut. Där, nerbäddade, var de bästa vänner igen.

Bilarna

Kollade nyss bilar på nätet. Där fanns en grön jag tyckte om. Men den kommer vi knappast att skaffa. Vi har två stycken redan. Bra bilar båda två, som fungerar som dom ska. Men bara den ena ryms in i garaget. Det grälar vi om ibland, vems bil som ska stå där, och vems som får stå utanför. I regnet, eller snön, eller i den gassande solen. Så fåglarna kan bajsa ner den. Min man tycker att hans bil ska stå därinne. Den är finare. Det är sant. Rymligare också, och det är alldeles onödigt, han är ju ändå ensam i den näsan hela tiden. Egentligen är det jag som borde använda den. Jag och barnen, vi är ju fyra personer, en vagn och en massa mat, det är alltid trångt. Vi har pratat om det ibland, men det är klart att han inte vill byta. Det är ju han som betalat alltsammans ändå. Men det är inte praktiskt alls, att hans bil ska stå inne i garaget. Han åker iväg till jobbet tidigare, man måste flytta på min bil så han ska komma iväg. Han kommer hem senare, och då måste man flytta på min bil igen så han ryms in i garaget. Om jag inte har parkerat vid vägen förstås, men det känns också dumt när man har ett garage som står tomt hela dagen. En morgon häromdan sa jag att om han vill att den bättre bilen ska stå därinne, så borde han köra den andra, och då skulle man inte behöva hålla på med detdär bilflyttandet varenda morgon och kväll. Han sa ingenting. Han bara drack upp sitt kaffe. Och så flyttades det på bilarna igen.

Första inlägget

Jaha. Så är jag här då. I bloggvärlden, med egen blogg. Har bara läst andras förut. Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Känner bara att jag vill skriva lite själv också. Kanske det finns nån som vill läsa. Nån med ett liknande liv som mitt. Eller nån med ett alldeles annorlunda. 

En gång på en fest sa jag att jag heter Daniela. Det är inte sant. Sen började jag fundera. Vem är jag egentligen? Och vem är denna Daniela, varifrån dök hon upp? En del av mig, en sida som jag kanske har förträngt. Därför är det så jag vill heta här. Så jag inte behöver hålla tillbaka. Jag är 31 år gammal, så det borde inte finnas risk för nån 30-årskris mera. Eller så är det just där jag befinner mig. I krisen. Allt är väl bra egentligen, jag är gift, har tre barn och en hund. Men ingen Volvo. Kanske det är där skon klämmer? Borde vi skaffa en Volvo? Då kanske allt skulle bli bra igen.