Hemligheter

Jag såg en annan Daniela idag. En jag inte sett på många år. På andra sidan gatan gick hon, hon såg mig inte. Jag borde ha ropat, viftat och vinkat och allt detdär. Eller skyndat över gatan för att växla några ord, men jag lät bli. Hade Lillen med mig, det är svårt att springa med vagnen. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga heller, det var så längesen, tror inte ens hon vet att jag har barn och allt detdär. Nångång var vi riktigt goda vänner. Nångång berättade vi hemligheteer för varann. Nu berättar jag inte hemligheter för nån. Har inte tänkt på det förut, men så är det. Jag har slutat berätta hemligheter. När gjorde jag det? Var det när jag märkte att hemligheterna så lätt sipprar vidare ändå? Nej, då borde man ju ha slutat redan som barn. Eller var det när det första barnet var påväg, och jag plötsligt inte mera hade så mycket gemensamt med mina vänner? Jag vet inte. Kanske det var då. Nu borde jag säkert försöka igen. Försöka berätta sånt det är meningen att folk inte ska veta.